marabougirl

Jag har verkligen det perfekta ordet för att beskriva mitt liv, mitt humör och saker som sker runt om mig, nämligen ordet berg och dalbana. Är det inte hemskt egentligen? Hur kul är det att leva på det viset? Hur kul är det egentligen att vara sedd på det viset? Jag mår ju själv inte bra av att vara som jag är. Hur jag än försöker och tänker så tycks jag inte kunna tänka postivit. Det måste vara nåt fel på mig..*suckar* Jag har verkligen en helt otroligt pojkvän, goa vänner och en bra familj, men ändå tycks jag aldrig vara nöjd. Det finns tusen orosmoment runt det. Jag är verkligen en sån människa som oroar mig jämt och ständigt. Mycket kan nog förknippas med mitt självförtroende egentligen..eller rättare sagt det självförtroende jag inte har. Dessutom har jag multimega svårt för att lita på andra männsikor, p.g.a tidigare erfarenheter. Ständigt har jag en överhängande rädsla och tro om att jag aldrig kommer bli lycklig, just av den anledningen att jag inte är värd att bli lycklig..Jag mår ju knappast bra av att tänka så..
Vad har jag att vara olycklig över, egentligen? Problemet är bara att jag intalar mig själv hela tiden att ingen vill ha mig, för att jag är som jag är, och då blir jag ju värre än vad jag egentligen är också. Egentligen är jag ju inte sån, men på nåt vis så tänker jag på det viset så att jag inbillar mig själv att jag är en sån människa..och det är helt enkelt helt väck och dumt..Men vad kan jag göra åt det egentligen? Känns som om det inte är någonting jag skulle klara själv, eller? Hur gör man isf?
Allt jag vill är ju att lära mig känna mig älskad, kunna älska fullt ut, ge allt verkligen, lära mig att tänka positivit helt enkelt..

Fyra dagar i rad..kan det bli så mycket bättre? Kommer verkligen kännas hemskt, tre veckor ifrån honom...

I need some time..to figure things out..and I truly hope I'll know what to do!

Lovar mig själv och andra som tvingas plågas med min närvaro att läsa den där boken jag och darling såg på Åhlens idag..under jullovet